Silverliv

...sitter den ensamma kvinnan framför braskaminen, ouppmärksam på omvärldens ljud, ljus och dofter. Elden i kaminen värmer hennes kropp, ansikte och händer, men lyckas inte värma hennes kalla inre. Ett substitut för värme som inte kan mer än jämföras med en spott i Oceanen, ett sandkorn i Sahara, en stjärna i Universum. Obetydligt.
Längtan, saknad och hopplöshet fyller varenda del i hennes sinne så komplett att det inte finns plats ens för tankar. Än mindre för ord att beskriva känslorna som rusar i etthundranittio.
Elden håller på att slockna och kvinnan lägger monotoniskt in ett vedträ för att hålla igång kroppsvärmen. I hopp om att den till slut ska tränga in i det innersta....

Plötsligt reser sig kvinnan bestämt upp efter vad som känns som tio evigheter och stirrar med fast och bestämd blick ut i tomma intet. Ögonen börjar lysa upp och kroppsspråket börjar förändra sig från zombietillstånd till energisk hållning. Det är dags att sluta upp med det här nu, säger hon. Nu får det vara nog med självömkan denna soliga vinterdag. Jag har säkert en miljon saker jag kan och SKA ta tag i här hemma! 

Och så gjorde kvinnan...

//Sanna, er het i bestämd...