I en annan del av Tormestorp...
...sitter den ensamma kvinnan framför braskaminen, ouppmärksam på omvärldens ljud, ljus och dofter. Elden i kaminen värmer hennes kropp, ansikte och händer, men lyckas inte värma hennes kalla inre. Ett substitut för värme som inte kan mer än jämföras med en spott i Oceanen, ett sandkorn i Sahara, en stjärna i Universum. Obetydligt.
Längtan, saknad och hopplöshet fyller varenda del i hennes sinne så komplett att det inte finns plats ens för tankar. Än mindre för ord att beskriva känslorna som rusar i etthundranittio.
Elden håller på att slockna och kvinnan lägger monotoniskt in ett vedträ för att hålla igång kroppsvärmen. I hopp om att den till slut ska tränga in i det innersta....
Plötsligt reser sig kvinnan bestämt upp efter vad som känns som tio evigheter och stirrar med fast och bestämd blick ut i tomma intet. Ögonen börjar lysa upp och kroppsspråket börjar förändra sig från zombietillstånd till energisk hållning. Det är dags att sluta upp med det här nu, säger hon. Nu får det vara nog med självömkan denna soliga vinterdag. Jag har säkert en miljon saker jag kan och SKA ta tag i här hemma!
Och så gjorde kvinnan...
//Sanna, er het i bestämd... 
Andra koppen kaffe ner i en tom mage...
Här är ingen värme i detta oisolerade hus, bara ca 12,5 grader, så här får man sitta i myskläder OCH morgonrock!
Det gör inte saken bättre att det är dags att göra vid sig, tvätta av sig, sminka sig, fixa håret, dra på underställ, dra på arbetskläder, en extra tröja och till sist, mössan!
Nu ska Colin väckas.
Men, Colin bara hostar och snörvlar! Helvete, Colin är sjuk. Colin är sjuk och jag är ensamstående. Ensamstående måste vara hemma med sina barn eftersom de inte har någon annan hjälp. Ensamstående får inte åka till sin älskade skola. Idag heller....
Andra premisser gäller då för denna morgon som vände sig emot mig. Det betyder att Litenman ska bäddas ner i fåtöljen här nere hos sin mamma och att ved ska hämtas in till kaminen. Tur för mig då att jag är fullt krigsutrustad för snö!
Tar min vedkasse och går ut till förrådet längst bort i uthuset, stannar till vid trappan och funderar på vad som är fel? Går några steg upp och får tag i ficklampan och kommer på...
Helvete!!! Jag har glömt hunden! Hur fan ska jag nu kunna veta om Mörkemassen gömmer sig där inne i mörkret? Eller kanske en luffare? En illasinnad varelse? Med hjärtat i halsgropen och panik i kroppen halvspringer jag in, vågar inte lysa mer än på veden med ficklampan. För tänk om jag lyser och får syn på något på trappan upp till vinden? Eller i hörnet? Slänger snabbt ner några ynka vedträn och springer ut i säkerheten där snön lyser upp(sedärja, något positivt med det vita helvetet)och hastar snabbt vidare in i min borg.
PUST!
Så ska man då lyckas tända kaminen som i vanliga fall brukar strula enormt genom att slockna för mig innan jag ens har hunnit tända skiten... Men, idag lyckas jag. Kan ju lika väl ta en kopp kaffe till om jag nu ändå inte kan komma någonstans. Trots att jag vet att min mage inte alls vill ha ner ytterligare en kopp i min tomma mage. Kan likaväl blogga när jag ändå är uppe? Så, jag skriver några fullkomligt ointressanta rader ur min totalt ointressanta morgon........
*springer upp för att hämta sladden till mobilen så att jag kan lägga över bilder*
Sååå, nu har jag lagt över bilder!
21 tons grävmaskin på skolan!=P
Älska!!! <3
Mys på stan i fredags!
Och mamma fick en god öl!
Snygging på bussen på väg hem!
Usch! Gillas INTE!
Innan färgningen
Efter färgningen!
Mysisar! <3 Ingen älgjakt, nu är man ren!
Nehe, nu får man kanske gå och göra något vettigare än att sitta här och frysa om händerna!
Ha en trevlig dag, på återseende måhända, kanske, för vem vet med mig?
//Sanna, er is i frysen...
I ett land mittemellan, vid gränsen sisådär...
Jag har varit och är sjuk och för ett tag sen så nådde jag botten. Och bloggen försvann den med. Den och alla andras bloggar. Jag fick kämpa som en jävla idiot för att nå till detta ´sväva halvt över golvet´-stadiet där jag är nu. När HAN var hemma så byggdes jag upp lite, lite hela tiden för att till slut nå ett någorlunda välmående. Nu är han åter borta från mig och denna gången längre än vanligt. Nu får jag anstränga mig för att hålla huvudet över ytan. Anstränga mig för att hitta små korn av lycka att leva på, små fragment av saker som kan göra mig aningen glad. Tänk vad häftigt det hade varit att ha riktiga vänner vid såna här tillfällen? Under tiden jag försökte bli lite bättre så hade jag hjälp av en musiker, Daniel Adams-Ray... Och varje dag gick jag omkring med hörlurar med hans musik i och försvann från världen. Skrev en text om det som jag faktiskt tänkte publicera här. Med risk för att bli sågad.
Med dig i mina öron går jag stolt, en starkare jag
dina ord i mitt hjärta, min lag
Känslornas ordlista i definition
en bomb en explosion
en svallande passion
Med dig i mina öron går jag rak, en värdigare jag
ditt sinne som smeker, tar tag
ett liv en värld
en brinnande härd
Vi går ensamma, starka och vackra
ingen kommer åt oss
kommer aldrig att vackla
kommer aldrig att vilja loss
vi är för varandra, andas åt varandra
i vår bubbla existerar inga andra.
I skenet av lycka, i vardagen
du ger mig styrkan att vara
tar mig genom dagen
i en trasig Svenssonskara...
Jag har en bit kvar att kämpa, men ibland är det svårt att vara själv.
Det som inte dödar, det stärker, mina damer och herrar, låt mig presentera:
Hulkwoman 2010 årsmodell...
Ps. Det kommer bilder senare när jag har pallat föra över dem till datorn...
//Sanna, er fläck på kragen...
Nakenbad i snön pga statusfailure...
Den löd följande:
Om 40 pers gillar detta, så ska jag kasta mig i snön i bikini och lägga ut som profilbild! lägg upp på din logg om du vågar!
Två andra personer la ungefär samtidigt ut likadan status och då personerna som gillade deras status inte såg så farligt ut så trodde jag klart att jag var safe....
DET var jag inte!
48 personer gillade min status.
Och här kommer det coola resultatet:
Statusfailure in progress...
Ha en bra dag och håll tummarna att eventuella förkylningar håller sig ifrån min arma kropp...
//Sanna, er ängel i snön...
Jag tar ett steg tillbaka och låter Daniel...
Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år
För ljuset når, så djupa sår
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vände om en än gång
Borde fastna halvvägs jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa men vet inte vad det är förlåt
Allting börjar om, jag kan börja om
Jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om
Jag har gått så långt, nästan blivit van
Historien upprepar sig och slutar alltid likadant
Sidan som går vidare har någon redan rivit av
Så jag griper tag, i vita blad
Om inte jag var feg om inte du var den som hade rätt
Hade du väl aldrig kunnat genomskåda allt som skett
Samma gamla visa men vet inte vad det är förlåt
Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt
Allting börjar om, jag kan börja om
Jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om
Allting börjar om, jag kan börja om
//Sanna, er ibland, nuförtiden...
