Ett ynka inlägg...
Ibland känner man sig så förbannat förbisedd så att det gör ont. De undrar varför jag beter mig som jag gör ibland, men har aldrig rannsakat sig själva. Aldrig tänkt att anledningen kanske är en motreaktion på deras beteénde.
Jag kan inte sluta att vara känslig på kommando. Det är den jag är.
Börja att visa mig att ni verkligen älskar mig fastän ni ibland tycker att jag är jobbig.
Börja att inkludera mig mer än vad ni gör.
Börja med att försöka att förstå vem jag är.
Börja med att förändra mig sakta genom att själva tänka efter och förändra er själva.
Ni har ingen aning om hur mycket ni ibland kan såra både mig och min familj. Vi må vara jobbiga, men vi är faktiskt familj allihopa. Allt hade kunnat vara så jävla happy. Och det är det också. För er del. Utan oss.
Ibland får jag känslan av att tillhöra er. Den känslan brädas av känslan av att inte tillhöra fler gånger.
Jag blir trött. Ledsen. Besviken. Och drömmande efter vad alla andra har hos sina föräldrar och syskon.
Men. För det mesta är jag glad. För nuförtiden har jag en egen familj. En familj som älskar mig för den jag är. En sambo som visste vem jag var när han gjorde han och mig till vi. Och två barn som må stå ut med en knäpp mamma. Men vi är vi.
Och tydligen är ni ni.
Over and out
//Sanna, er vagel i ögat...
Jag kan inte sluta att vara känslig på kommando. Det är den jag är.
Börja att visa mig att ni verkligen älskar mig fastän ni ibland tycker att jag är jobbig.
Börja att inkludera mig mer än vad ni gör.
Börja med att försöka att förstå vem jag är.
Börja med att förändra mig sakta genom att själva tänka efter och förändra er själva.
Ni har ingen aning om hur mycket ni ibland kan såra både mig och min familj. Vi må vara jobbiga, men vi är faktiskt familj allihopa. Allt hade kunnat vara så jävla happy. Och det är det också. För er del. Utan oss.
Ibland får jag känslan av att tillhöra er. Den känslan brädas av känslan av att inte tillhöra fler gånger.
Jag blir trött. Ledsen. Besviken. Och drömmande efter vad alla andra har hos sina föräldrar och syskon.
Men. För det mesta är jag glad. För nuförtiden har jag en egen familj. En familj som älskar mig för den jag är. En sambo som visste vem jag var när han gjorde han och mig till vi. Och två barn som må stå ut med en knäpp mamma. Men vi är vi.
Och tydligen är ni ni.
Over and out
//Sanna, er vagel i ögat...
Kommentarer
Postat av: Fröken M
Dina ord skulle lika gärna kunna vara mina...
Kramar !!
Postat av: Bara Jag
Ditt inlägg påverkar - utan att veta precis vad du syftar på så känns känslan igen... Kram!
Postat av: cissi
sv: jag gick kursenb för brukshundskluben. som tur var så var det en hjälpinstruktör som sa det. men jag skiter ärligt talat i vad de säger, för det är ju våran familj som valpen ska bo i.
Jag kommer att fortsätta att följadig och ditt liv även om det dröjer mellan uppdateringarna:)
Jag känner så väl igen mig i dessa ord som du skriver här.
Ha de bra
Postat av: Anonym
så fint skrivit det där sista .. =)
gilla det!
Trackback
