I en annan del av Tormestorp...

I en del av Tormestorp:
06.30
Mamman i familjen vaknar som vanligt prick 06.30 med ett leénde på läpparna, perfekt makeup och håret ligger platt och vackert. Hon stiger med ett glatt skutt ur sin vackra säng och säger med mjuk röst till sin perfekta man att det är dags att gå upp.

I en annan del av Tormestorp:
06.50
Mamman i familjen trycker irriterat med ett hårt finger Snooze på sin mobiltelefon...

I en del av Tormestorp:
06.50
Mamman i familjen står i köket och kokar ägg, skivar bröd och nynnar glatt med i radions tralliga schlagerdänga. Dukar fram sju sorters pålägg medans hennes man nöjt sitter och läser morgontidningen. Han daskar kärleksfullt till sin fru på rumpan varav hennes fnitter överröstar Tassimomaskinens sorl.

I en annan del av Tormestorp:
07.00
Återigen ljuder alarmet och mamman funderar sömndrucket på att kasta mobilen i väggen, men ångrar sig i sista sekund och trycker hårt på Snooze...

I en del av Tormestorp:
07.00
Mamman går upp till barnens rum och väcker barnen varsamt. De vaknar direkt och hoppar ur sina sängar och säger godmorgon till sin mor.
Familjen sitter nu samlad kring frukostbordet och stämningen är uppsluppen och mamman i familjen ler och tycker att livet är underbart.

I en annan del av Tormestorp:
07.10
För helvete dåååå, jag ger mig då och går upp, muttrar mamman irriterat och tvingas med uppgivenhet att denna gång trycka på stopp istället för Snooze. Hon sätter sig på sängkanten, håret har knutit ihop sig som en garnnysta av hår på vänster sida av huvudet, sminket från gårdagen som hon inte orkade tvätta av har nu placerat sig som ett verk av Picasso över hennes ansikte. Hon sitter i några minuter med slutna ögon, halvöppen mun framåtböjd, men reagerar när hon upptäcker att hon sakta trillar framåt.

I en del av Tormestorp:
07.20
Mamman i familjen har nu dukat av frukosten och står och lägger frukt i barnens Guccilådor. Pappan tar på sig kappan och gör en sista koll i portföljen innan han ska iväg för att spendera ännu en dag som hårt arbetande VD. Mamman kysser sin make farväl och får en skämtsam förmaning om att inte shoppa för mer än trettiotusen under förmiddagens shoppingrunda. Barnen sitter och tittar på barnprogram, men studsar ut i hallen när de hör att det är dags för deras pappa att gå. Farväl, älskade pappa, ropar de när de får sina kramar.

I en annan del av Tormestorp:
07.20
Mamman har snubblande lyckats ta sig ner till nedanvåningen och står nu och kliar sig i huvudet framför kaffebryggaren. Att det ska vara så svårt att ta tag i kannan och fixa kaffet. GÄSP! Det krafsar på dörren och hon släntrar ansträngande bort till ytterdörren för att släppa in hunden. Efter en stund lyckas hon i alla fall aktivera bryggaren. Medans hon väntar går hon i vanlig ordning bort till storarumsbordet där den älskade datorn står. Hon försöker febrilt att läsa vad som hänt på Facebook de timmarna hon varit borta. Men ger snart upp och hämtar kaffe istället.

I en del av Tormestorp:
07.40
Även mamman i denna familjen har satt sig vid en av familjens datorer. Lite nätshopping på morgonkvisten är ju alltid trevligt! Från allrummet hörs barnens glada skratt och livet leker denna vackra soliga morgon.

I en annan del av Tormestorp:
07.30
Fan, fan, måste upp och väcka Colin ju, tänker mamman! Innan hon gör det måste hon fixa fram kläderna till sin son. Med stressen som följer av att väcka honom kommer helt plötsligt vakenheten! Colin, det är dags att gå upp, säger mamman och puttar till sin son. Colin! Mamman börjar nu kittla honom. Ingen reaktion. COLIN! NU måste du gå upp om du ska hinna äta frukost! Jag lägger kläderna här och springer ner och fixar frukost till dig, oki?

I en del av Tormestorp:
07.40
Mamman och barnen är på väg ut i garaget till Porschen och möts av grannflickan som precis kommer tillbaka efter att ha rastat familjens dobermann Prada. Mamman kör sedan sina barn de tvåhundra metrarna till skolan och önskar dem en bra dag i skolan! Mamman kör sedan iväg för att träffa väninnorna på spa under förmiddagen... Solen skiner och livet är härligt!

I en annan del av Tormestorp:
07.40
Efter många om och men har nu Colin kommit ner och mamman ska bre hans macka. Hon tittar surt ut genom fönstret på det regniga vädret och suckar. Tar fram en brödskiva och lägger på bänken. Går mot kyskåpet för att hämta smör och pålägg, vänder sig om och ser brödskivan försvinna med en jävla fart genom köket. KATTJÄVEL!!! Mamman börjar rusa efter i ett försök att ta brödskivan, snor man så får man inget alls. Katten är dock snabbare och smart nog att dra ner i källaren. ORKA gå ner där för en brödskivas skull. Nåja, ny brödskiva. Lyckas bre den utan problem, skinka på och går till kylskåpet för att hämta juice. I ögonvrån ser hon skinkan försvinna med en rasande fart. KATTJÄÄÄÄVEL!!! Jagar nästa katt, även detta utan resultat. Hon går tillbaka till köket. SUCK. Resten av mackan är borta. (för mig ärdet helt obegripligt att inte huvudpersonen lär sig något av den första gången mackan försvinner)
Colin äter frukost och mamman letar ryggsäck. Var i hela friden är den? Jag måste ju åt plastburken till frukten, tänker hon förstrött. Hon hittar till slut den. Mitt i hallen. Fullt synlig. Fixar frukten, lägger i den i lådan. Sååå, perfekt! Nu kan klockan bli 8.00! MAMMA! Oliver tog halva min macka, skriker Colin...

I en annan del av Tormestorp:
08.10
All good in the hood. En bra morgon, jag kom upp som sagt. Colin kom till skolan MED frukt. Mina morgnar är aldrig perfekta. De varvas mellan en enorm seghet och husdjurens uppstressande aktioner. Upp och ner och nästan aldrig i ett jämnt tempo. Och jag kan komma på mig själv med att avundas ett liv jag aldrig kommer att ha. Och kommer på mig själv med att inte göra det för det här är jag. Det här är mitt liv...

//Sanna, er trött i morgon...





Hur bitterhet påverkar ens sätt att tänka rationellt...

Idag är jag så bitter... Fan, så bitter. Då hjälper det inte att man har Facebook. För när man har Facebook och läser folks statusar, då kan man tendera att bli elak. Ännu värre är det om man skriver ut en status som inte är positiv och folk gillar den! Då, då undrar man verkligen vad folk tänker med? Är det verkligen något att gilla att jag fick en sked i ögat när jag skulle dricka kaffe? Bitterheten öppnar också upp för ett helt nytt synsätt! Sånt du aldrig skulle reta dig på i vanliga fall skriker nu i dina ögon och försöker att förmå dina händer att kommentera dessa retsamheter! Hjärnan tänker ut dräpande och sårande svar och djävulen sitter stillsamt på axeln, flinar och väntar på att du ska genomföra det elaka.
Bitterheten bidrar också till varför kattantalet inomhus drastiskt minskar. För inte fan ska de vara här inne!
Hade mina gardiner varit uppe i sovrummet och krukan stått kvar, så kanske...
Hade min knäckemacka med makrill varit hel efter att jag snabbt satte in smöret i kylskåpet, så kanske...
Om de inte hade letat upp små högljudda saker att släpa över golvet, så kanske...
Om de hade legat blickstilla i soffan som hunden gör, så kanske...
Sammanfattningen blev: Fem katter i trädgården.
Bitterheten och djävulen på axeln samarbetar, smider planer och infekterar ens sinne. De vill att ALLA ska råka ut för deras påhitt! Ingen ska gå säker. I det läget måste man vara smart och genomskåda deras aktioner. För inte vill man såra folk för att man är bitter? Men, tänka elakt, det får jag göra, för ingen kan höra mina tankar.

Snart ska jag försöka ta mig i kragen och ta hand om röran på min sons rum. Jag är faktiskt helt säker på att bitterheten kommer att stiga markant så fort jag sätter min fot i det rummet. Då ska jag kasta elaka kommentarer till nallarna och gosedjuren. Fyyy, vilka fula öron du har, herr Nallebjörn! Vill folk ens krama dig när du fattas ett öga, ditt miffo? Hört talas om att tvättas någon gång? Du luktar ju!
Jag vill inte berätta vad du ser ut som, men vill du ha en banan?
Du har ett ansikte bara en mor kan älska?
Kommer du från secondhand eller????

Vi håller tummarna för att bitterheten rinner av mig under dagen...

//Sanna, ert E i Elak...

Vakna med the voice...

...står på i bakgrunden. Och jag försöker att peppa mig själv så att jag ska ta tag i städningen. Tänker lite att om jag säger till mig själv att det räcker om jag blir klar med nedre våningen idag så är det fine liksom. Och helst hade jag väl viljat hinna bestiga Mount Laundry i soffan där uppe. Men, saker och ting känns tuffa just nu. Johan åkte i lördags och ensamheten är ett stort faktum som tynger i mitt sinne. Det görs följe av den känsla av hopplöshet jag har inför framtiden just nu. Hade ju min sista dag på utbildningen i fredags och nu är jag därför arbetslös... Igen... Med ännu en utbildning i mitt cv. Ingen praktik kunde de hitta till mig heller. Så att söka jobb känns jobbigt med tanke på att jag inte har ens lite praktisk erfarenhet av mitt nya yrke. Jag ska inte skräda orden, jag är fett jävla less på allt just nu!=(
Med tanke på att jag inte hann få praktik så har jag kontaktat min handläggare om att få förlängt med två veckor på utbildningen med start måndag. Jag väntar på besked om det och hoppas fan på det bästa så att jag är sysselsatt åtminstone en stund till. En stund närmre säsongens start och mer hopp om att få jobb.
Detta blir ett kort inlägg, men, va fan, det är ett inlägg i alla fall!

NU ska jag ta tag i mig själv och BÖRJA städa så att nedre våningen blir shiny, shiny!


Bröllopskyssen! Paret Silver! <3
2011-01-06

Japp, jag har gift mig!=)

//Sanna, er forskare i fritiden...

När lyckan bestämmer sig för ett o framför...

Ja, jag har väl gjort allting fel. Enligt dig.
Jag vet ju redan hur sämst jag är av alla.
Att alla andra förstår dig så mycket bättre.
Att jag är inget värd.

Att försöka ge dig något är som att få hundra fel jag gör tillbaka.
För inget duger.

Och att jag inte duger får mig att tvivla inför personer som kanske tycker att jag gör det.
Men, visst, jag vet, jag kan inget, jag är lat, jag bryr mig inte och jag gör allt fel.
I alla fall är det allt det du får mig att känna.

Och som jag kämpar, Isabella, som jag kämpar.
Men, inget blir rätt.

Inte ens under vackra julstunder som detta gör jag rätt. För det finns alltid.
Alltid, alltid en massa saker jag gör fel, en massa saker du kan kan säga för att få mig ur balans.

Och jag vet att du vill det, du vill rubba mig ur balans.
Du är tretton år och ingen är värre än jag i dina ögon.

Men, jag såras, och du bor inte här.
Att du inte bor här är ännu ett beslut för att DU ska må bättre.

Och, du är aldrig sen på att påpeka hur mycket bättre du har det utan mig.
Och jag är aldrig sen på att tänka på om jag gjorde rätt.

När vi väl träffas de stunder vi gör så har du alltid gamla och nya saker att säga för att trycka ner mig. Och jag gör vad jag kan för att hålla kärleken vid liv.

Allt för dig, alltid min första, alltid min vackraste..... Min dotter.

//Din mamma...

Hemlig förälskelse...

Nej, inte misstolka, jag är öppet förälskad!

Men, jag har två vänner som är hemligt förälskade i varandra och jag skrev nyss en dikt om de två.

Ni vet vilka ni är och ja, jag älskar er!

Till Ert Inre

Än så länge så väntar jag i den djupa dalen
står med ett hinder i valen och kvalen
känner hur mitt hjärta ömmar och brinner
hur allt runtom som fanns sakta försvinner

 

Kvar existerar bara den sista känslan av dig
hur du rör dig , pratar, gestikulerar och ser mig
hur du med trevande händer försöker att nå
in till det inre, dit det e så långt att gå

 

Jag kämpar in i det sista mot att hålla min mur
ser hur den tas ner bit för bit, tur för tur
du är så nära nu och jag är nära med dig
känner hur svårt det är att behärska sig

 

I en explosion, i ett förvirrande ögonblick
vet jag innerst inne att det gick som det gick
för nu är jag dig för evigt bunden av ett band
tillsammans ska vi gå vidare hand i hand

 

Men i det verkliga jaget, tiden och i detta nu
finns inga oss i kropp o form, inget jag o du
endast i våra tankar, sinnen och drömmar kan vi vara
det är den underbara världen jag ska försvara

//Sanna, er röst i natten...


=)

Till dig...

Du försvann lika fort som du gjorde entré
gjorde intryck, fick mig att se
fick mig alltid att le
synd att saker o ting blev som det blev


Det var flyktig och snabbt över tyvärr
i mitt hjärta lämnade du ärr
du är inte längre här
men gjorde intryck i min atmosfär


En vänskap så kort, intensiv och över
i efterhand man inget behöver
min saknad jag döver
och mina känslor jag sakta söver

//Sanna, er kaka i pepparn...


Om jag skulle orka skriva en bok...

....så skulle början se ut så häääär, hahaha! Men, jag orkade inte skriva mer än detta, just då i alla fall.

I den kalla, mörka och vintriga kvällen då endast stjärnorna och snön lyste upp och utstrålade ett fattigt och svagt sken gick hon ensam på gatorna i Hässleholm. Ensam i sina höga stövlar som var nyinköpta just för kvällens tillfälle. Hon svepte kappan tätare omkring sig i ett tappert försök att ge sig själv lite värme. Varför tog jag inte taxi, tänkte hon irriterat. Då hade hon redan varit framme för länge sen och inte behövt utsätta sig för den bitande kylan och smärtan i fötterna efter att promenera i alldeles nya stövlar. Hon var nöjd med kvällens outfit i alla fall och var glad på ett sätt ändå att hon hade spenderat dagen med att shoppa. Trots att ekonomin inte gick ihop varken här eller där och att skulderna numera började likna ett berg av papper så var det ju faktiskt inte så farligt att unna sig lite extra inför kvällar som denna. Kvällar med en fest där han skulle vara. Hon hade väntat så länge på ett tillfälle att komma honom nära under en uppsluppen fest där alkohol skulle vara inblandat. Det skulle göra allt så mycket lättare för både honom och henne att kanske ta ett första trevande steg, att komma aningen närmre varandra och kanske, bara kanske kyssas. För hon bara visste och kände på sig att det fanns något magiskt mellan dem. Det hade hon känt så många gånger på jobbet, anat så många gånger när deras händer obemärkt hade rört vid varandras. Och som hon kände för honom. Varje gång han såg på henne så var hon tvungen att vända bort blicken alltför tidigt för att inte börja blossa upp som en pion i ansiktet. Trots att hon helst hade viljat dröja kvar i hans blåa ögon. Varenda gång hon tittade på honom så dök den där underbart fladdrande, magsugande och pirrande känslan upp. Med honom, ja, med honom så kände hon sig som en fjortonåring igen. Trots hennes trettiofyra år och dessa års historia bakom sig så kände hon sig för första gången levande igen. Ung.
Efter att ha passerat Djupadalsparken kunde hon på avstånd urskilja ljudfragment från en fest längre bort. Äntligen, snart framme tänkte hon och snabbade på stegen trots smärta och ovanhet.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wooosiiie, idag väntar pepparkaksbak, soppkokning och i vanlig ordning, pi katten, städning!

Ha en bra lördag!

//Sanna, er gubbe i pepparkakan...


1/1000

För en kort stund var jag tillbaka, den glada och fria Sanna... En kort stund, ett förra inlägg... Men, det krävs inte mycket för att störta mig. Och, ska jag vara ärlig, så tänker jag inte skriva varför, när eller hur.
Jag ska istället göra något högst personligt. Det vill säga, publicera två av mina texter här.

En full butelj

Jag smakar på orden, spottar och tuggar

försöker samla tankar till ett

så att allt ska bli rätt

men inget kommer lätt

I kaosets teori finner jag livets muggar

halvfull, halvtom välj

ordrap, ordsvälj

jag föredrar en full butelj

 

Att minnas allting, glömma, försvinna

för mycket, för lite, sant

ihärdig o illa observant

felaktigt markant

Stanna, springa, förlora, vinna

jag är där jag är

jag är där och här

i min egen atmosfär


Liv

Brinn, slockna, släck en sekund

hårda ord blir till aska i din mun

allt lyser, flammar, vinglandes

faller till marken singlandes

ljusa saker blir svarta ting

inte erkänna, inte hoppas, bara spring

 

Brinn, släck slockna en minut

allt du visste, allt du vet, slut

svart sot, röd eld, hårda ord

livet tar dig, gör dig hård

utrustar dig till krig och misär

mot helvetet allting bär


Håll tillgodo med mina två av mina texter. De som aldrig skulle publiceras. 

//Sanna, er tår i ögat... 


Kära tomten...

Hej, tomten!
Det var ett tag sen vi hördes nu, ja, jag vet, jag är dålig på att höra av mig. Men, du vet att jag inte har tid, du vet, med herrgården, ägorna och de anställda. Det är massor att göra nu när de nya bilarna har anlänt, det är ansträngande att se stallpojken springa mellan hästarna och Ferrarisarna, pust! Dessutom ska ju poolerna skötas och jag vet inte hur många gånger om dagen jag ska behöva säga till, den visserligen grymt sexiga och muskliga, poolskötaren att ta mindre klor! Det tar så på mina krafter.
Och i helgen när jag skulle laga mat till tjugo gäster då fick jag nästan frispel eftersom den dumma kokerskan Carmencita hade tagit fel bröd till förrätterna! Ja, du hörde rätt! Hur svårt ska det vara att ta rätt bröd? Jag måste hitta någon annan snart, det börja bli ohållbart! Gästerna märkte som tur var ingen skillnad, annars hade det blivit kicken direkt!
Annars så var tillställningen toppen och jag hade naturligtvis på mig min Gucci klänning och mitt dyraste diamanthalsband. Samtalsämnet var också bra! Vi pratade om de fattiga och skrattade åt vilka förlorare de var! Vi var alla eniga om att sååå svårt är det väl inte att skärpa till sig lite? Man måste inte köra omkring i skrotbilar som Hyundai  och ha på sig kläder som är köpta från Ullared? Och varför har de så små hus?
En del skaffar till och med djur. Som de sen tar hand om själva? Skulle jag aldrig göra, usch!
I alla fall, som du vet så jobbar ju min man iväg på veckorna så jag måste sköta allt här själv. Förutom barnen då. Isabella har jag skickat iväg på internatskola eftersom hon började bli för jobbig för barnflickan. Och Colin såg jag faktiskt lite snabbt häromdagen. Vi stöttes på ute i köket när jag skulle skälla på Carmencita. Han hade tydligen fått fel pålägg på sin kvällssmörgås.
Annars så har jag ju även massor att göra med att åka iväg med bartendern här på herrgården. Jag tar med honom på lite kryssningar och visar barer för att lära honom mer. Jag är ju trots allt en god husfru. Vi måste dela hytt eftersom jag vill ha min massage på kvällarna. Jag försökte en gång att ta med mig min massör också, men det blev trångt i hytten och det urartade i bråk på kvällen. Jag lärde upp bartendern på massage istället.
Hästarna har det superbra, jag rider varje dag! Eller, ja, inte jag men stallpojken och någon fattig flicka från bygden som Johan tvunget skulle ha till att rida hästarna. Men, hon brukar bara komma när Johan är hemma konstigt nog. Och då har jag inte sett henne rida? Men, jag såg henne i stallet en gång med Johan. Han visade hur man ska använda piskorna tror jag att han sa.
I alla fall kära tomten, så tänkte jag med detta brev bifoga en önskelista. Tills jag kom på att jag redan har allt.
Och eftersom vi båda vet att detta brevet är en ren fabrikation av en sinnesförvirrad person så tänkte jag låta den rätta Sanna skriva sin lista.

Jag har inte varit speciellt snäll, men jag har upptäckt att fastän jag varje år försöker att vara mer elak, så får jag ändå julklappar!

Jag önskar mig:
*En grävmaskin
*En Thailandsresa
*Ett nytt tak
*Fred på jorden, haha, nee, bara skoja, det räcker med fred i mitt hus.
*En Moccamaster
*En ny parfym, Gucci, Armani eller DG
*Längre hår
*Platteve till sovrummet
*En städerska
*Clinique ansiktsprodukter
*En lastväxlare

Jaaa, tomten, det var vad jag kan komma på just nu i alla fall. Sätt fart på nissarna nu och sätt på tomtemor så att hon blir lite julglad av staken!

//Sanna, er nisse i verkstan...

Eh, jag har fått en award?=)

Min vän Seluna har gett mig en award vilket ställer mig helt på pottkanten! Tack så hemskt mycket, Jojjo för din award! =)



Som vinnare av awarden ska du:
- Lägga upp bilden på din blogg.
- Tacka o länka till den du fått awarden av.
- Skriva 7 saker om dig själv
- Skicka vidare till 7 vänner

7 saker om mig.
-Jag är fullkomligt livrädd för mörker(jag svär, Mörkemassen e ute efter oss!)

-Min dotter säger att jag är barnslig och det stämmer!=P

-Jag är livrädd för att bli vuxen

-Jag ska bli Maltabo med min familj under vinterhalvåren! Goodbye, fuckin´snow!

-Att jag ska komma på fler grejer med mig själv är jobbigt just nu, men, jag försöker?

-Min favoritdikt är av Fröding

-Jag pratar just nu med underbara Elin på msn=)

De jag nominerar till awards är:

Eliiiin


Fröken M


Emma


Carola


Bara jag


Lillasyster

Puss o kram o fjortiskyss!=)

//Sanna, er jul i granen...



Köket är klart och jag är svimfärdig...

...och i min paus så tänker jag blogga.

Idag fick jag ett mail från ett par som var här och köpte valp förra veckan. Deras son är allergisk tydligen så han får komma hem igen. *suck* Dessutom så stod det så fint i mailet att de inte ville sälja honom till någon annan. URSÄKTA? De har inte ens hunnit betala den första avbetalningen??? Nåväl, ut med en ny annons på den lille grisen. Dessutom så kommer Missi att bli glad att hon har ngn att leka med förutom Colin ett par dagar. Colin och Missi är nämligen inte vänner idag efter ett litet bråk om ett nafs på näsan... Sååå, bollen lades undan och barnen fick sitta på varsitt håll, hahaha!
Sååå, trots att jag är sjuk med feber och hosta så måste jag städa undan lite här och det tar fan på krafterna... Men, skam den som ger sig, ensam e fan stark om det behövs! Dessutom så är det min helg med Bella imorrn och då vill jag att här är fint så att vi kan göra roliga saker istället! Hon ska dessutom ha med sig sin kompis (en av mina favoriter) så det blir nog en massa mys och bus hoppas jag!
För inte kan vi väl bråka när vi knappt träffas annars?

Häromdagen så storstädade jag ovanvåningen och gick igenom en låda som inte blivit uppackad. I den låg det en spindel med skivor som det stod foton på. Jag kollade och blev så glad att jag nästan grät! Det var bilder från en gammal krashad dator! Det vill säga bilder som jag trodde var förlorade för alltid!

Jag gör inget annat just nu än att gå runt och längta efter Johan... När han kommer hem blir det Tyskland, Ullared, myyys och massor med kärlek och julstämning!!! Och innan han åker tillbaka till jobbet i januari så väntar oss julbordskryssningen med hans jobb, Oslo-Kiel, faaaan, va jag längtar! Hoppas på en lika tokig och galen resa denna gången!

Nu bör jag återgå till mitt städande... Men innan dess, bilder från förr!!!!


Min vackra man 2003 <3


Colin nyfödd <3


Storasyster och lillebror <3


Mamma och Colin <3


Min vän, Jojjo som jag umgicks med förr och Colin=)

Och två bilder från nuuu...


Taget igårkväll... Dumma snöööö!=(


Hahaha, Missi fick en ny korg att ha framför kaminen! Att det är Missis
skiter katterna fullständigt i!

Hoppas att ni får en bättre dag än jag!

//Sanna, er tuss i dammet...

Julen är sen i detta hem...

Antal räknade julprylar på T-Storp N Bv 9:
2 adventsljusstakar i varsitt fönster
1 jultomte på matbordet
1 st adventsstake till sterainljus på matbordet.
1 st tevejulkalender
1 st paketkalender
1 st chokladkalender

Hmmm, kan det vara så att jag saknar den där personen som inspirerar mig mest? Nej, neeej, jag menar inte Jultomten heller!
Johan, aka, Adonis, PIC... <3
Hmmm, kan det vara så att jag saknar någon som jag brukar bråka med? Nej, neej, jag menar inte Nissarna heller!!
Bella, aka, min förstfödda, vackra dotter... <3

Jag väntar på att pappa ska hämta mig och Colin. Vi ska hem till mamma, äta mat och lämna saker till Bella.
Sen blir det hem för att göra lite läxor med Colin innan sängdags. Imorrn ska jag få komma till skolan om det sååå är det sista jag gör, godess damn it!

I alla fall, jag vill prata lite om människor. Generellt alltså, kända och okända.
Ska jag vara ärlig så börjar jag bli trött på folk, jaa, generellt trött då. Jag lägger aningen mer tid på att bygga upp relationer samt bevara de få jag har än jag får tillbaka. Men, frågan är då? Hur klarar jag mig då?
JAG, går ju ut på att bli bekräftad, erkänd och behöver feedback? Och i detta fallet så syftar jag kanske mest på blogglivet.
Jag har varit borta från det ett tag som sagt, och av de jag hade som läsare och vars bloggar jag läste så var det några få som ifrågasatte, som brydde sig, som undrade var jag hade tagit vägen. Och de personerna värnar jag högst om! Men, jag läste och kommenterade många bloggar. Och ett fåtal undrade vart jag tog vägen som sagt.
Så, nu när jag är inne i bloggandet igen så kommer jag att fortsätta att läsa endast fyra bloggar och kommer hädanefter att hitta nya bloggar som jag kan inspireras av!=)

Eeeeh, och så vart det blackout på vad jag ska skriva, hmm?
Aja, vi ses bland raderna...


Jag och Colin... <3<3<3

//Sanna, ert ord i meningen...

I en annan del av Tormestorp...

...sitter den ensamma kvinnan framför braskaminen, ouppmärksam på omvärldens ljud, ljus och dofter. Elden i kaminen värmer hennes kropp, ansikte och händer, men lyckas inte värma hennes kalla inre. Ett substitut för värme som inte kan mer än jämföras med en spott i Oceanen, ett sandkorn i Sahara, en stjärna i Universum. Obetydligt.
Längtan, saknad och hopplöshet fyller varenda del i hennes sinne så komplett att det inte finns plats ens för tankar. Än mindre för ord att beskriva känslorna som rusar i etthundranittio.
Elden håller på att slockna och kvinnan lägger monotoniskt in ett vedträ för att hålla igång kroppsvärmen. I hopp om att den till slut ska tränga in i det innersta....

Plötsligt reser sig kvinnan bestämt upp efter vad som känns som tio evigheter och stirrar med fast och bestämd blick ut i tomma intet. Ögonen börjar lysa upp och kroppsspråket börjar förändra sig från zombietillstånd till energisk hållning. Det är dags att sluta upp med det här nu, säger hon. Nu får det vara nog med självömkan denna soliga vinterdag. Jag har säkert en miljon saker jag kan och SKA ta tag i här hemma! 

Och så gjorde kvinnan...

//Sanna, er het i bestämd... 



Andra koppen kaffe ner i en tom mage...

4.55 står klockan på efter att tjurigt ha försökt att upplysa mig om att vakna ett antal gånger. Här finns inte mer tid att ligga och dra sig inte, bara upp och göra vad man ska, vakna upp till en ny dag. Rökar, sätter igång kaffebryggaren för att sedan gå upp och hämta ner hunden under täcket som inte alls vill gå upp. Som vanligt. Lyckas få ner henne samt få ut åbäket i snön där hon snabbt kissar och springer mot trappan. Där hon i vanlig ordning tidigt på morgonen trillar uppför? trappan i ren desperation att komma in. Komma in, komma upp, komma under täcket igen till en sovande Colin. Dricker mitt älskade morgonkaffe, kollar mailen, kollar FB, sätter igång Spotify och till sist Aftonbladet.
Här är ingen värme i detta oisolerade hus, bara ca 12,5 grader, så här får man sitta i myskläder OCH morgonrock!
Det gör inte saken bättre att det är dags att göra vid sig, tvätta av sig, sminka sig, fixa håret, dra på underställ, dra på arbetskläder, en extra tröja och till sist, mössan!
Nu ska Colin väckas.
Men, Colin bara hostar och snörvlar! Helvete, Colin är sjuk. Colin är sjuk och jag är ensamstående. Ensamstående måste vara hemma med sina barn eftersom de inte har någon annan hjälp. Ensamstående får inte åka till sin älskade skola. Idag heller....

Andra premisser gäller då för denna morgon som vände sig emot mig. Det betyder att Litenman ska bäddas ner i fåtöljen här nere hos sin mamma och att ved ska hämtas in till kaminen. Tur för mig då att jag är fullt krigsutrustad för snö!
Tar min vedkasse och går ut till förrådet längst bort i uthuset, stannar till vid trappan och funderar på vad som är fel? Går några steg upp och får tag i ficklampan och kommer på...
Helvete!!! Jag har glömt hunden! Hur fan ska jag nu kunna veta om Mörkemassen gömmer sig där inne i mörkret? Eller kanske en luffare? En illasinnad varelse? Med hjärtat i halsgropen och panik i kroppen halvspringer jag in, vågar inte lysa mer än på veden med ficklampan. För tänk om jag lyser och får syn på något på trappan upp till vinden? Eller i hörnet? Slänger snabbt ner några ynka vedträn och springer ut i säkerheten där snön lyser upp(sedärja, något positivt med det vita helvetet)och hastar snabbt vidare in i min borg.
PUST!
Så ska man då lyckas tända kaminen som i vanliga fall brukar strula enormt genom att slockna för mig innan jag ens har hunnit tända skiten... Men, idag lyckas jag. Kan ju lika väl ta en kopp kaffe till om jag nu ändå inte kan komma någonstans. Trots att jag vet att min mage inte alls vill ha ner ytterligare en kopp i min tomma mage. Kan likaväl blogga när jag ändå är uppe? Så, jag skriver några fullkomligt ointressanta rader ur min totalt ointressanta morgon........

*springer upp för att hämta sladden till mobilen så att jag kan lägga över bilder*

Sååå, nu har jag lagt över bilder!


21 tons grävmaskin på skolan!=P

Älska!!! <3


Mys på stan i fredags!


Och mamma fick en god öl!



Snygging på bussen på väg hem!



Usch! Gillas INTE!



Innan färgningen


Efter färgningen!


Mysisar! <3 Ingen älgjakt, nu är man ren!

Nehe, nu får man kanske gå och göra något vettigare än att sitta här och frysa om händerna!
Ha en trevlig dag, på återseende måhända, kanske, för vem vet med mig?

//Sanna, er is i frysen...

I ett land mittemellan, vid gränsen sisådär...

Sjukt, hur allt ändrar sig så fort? Varför slänger jag almanackor hela tiden? Jag slängde nyss en! Ett ark kvar, ett ark fyllt av datum som kommer att raderas ett efter ett i en rasande fart... Och när datumen är slut, då har ännu ett år gått. Ett år som sprang mig förbi utan att jag uppskattade det till fullo.
Jag har varit och är sjuk och för ett tag sen så nådde jag botten. Och bloggen försvann den med. Den och alla andras bloggar. Jag fick kämpa som en jävla idiot för att nå till detta ´sväva halvt över golvet´-stadiet där jag är nu. När HAN var hemma så byggdes jag upp lite, lite hela tiden för att till slut nå ett någorlunda välmående. Nu är han åter borta från mig och denna gången längre än vanligt. Nu får jag anstränga mig för att hålla huvudet över ytan. Anstränga mig för att hitta små korn av lycka att leva på, små fragment av saker som kan göra mig aningen glad. Tänk vad häftigt det hade varit att ha riktiga vänner vid såna här tillfällen? Under tiden jag försökte bli lite bättre så hade jag hjälp av en musiker, Daniel Adams-Ray... Och varje dag gick jag omkring med hörlurar med hans musik i och försvann från världen. Skrev en text om det som jag faktiskt tänkte publicera här. Med risk för att bli sågad.

Med dig i mina öron går jag stolt, en starkare jag
dina ord i mitt hjärta, min lag
Känslornas ordlista i definition
en bomb en explosion
en svallande passion
Med dig i mina öron går jag rak, en värdigare jag
ditt sinne som smeker, tar tag
ett liv en värld
en brinnande härd


Vi går ensamma, starka och vackra
ingen kommer åt oss
kommer aldrig att vackla
kommer aldrig att vilja loss
vi är för varandra, andas åt varandra
i vår bubbla existerar inga andra.


I skenet av lycka, i vardagen
du ger mig styrkan att vara
tar mig genom dagen
i en trasig Svenssonskara...

 


Jag har en bit kvar att kämpa, men ibland är det svårt att vara själv.

Det som inte dödar, det stärker, mina damer och herrar, låt mig presentera:
Hulkwoman 2010 årsmodell...

Ps. Det kommer bilder senare när jag har pallat föra över dem till datorn...

//Sanna, er fläck på kragen...

Om

Min profilbild

Sanna

RSS 2.0