Silverliv

Till Ert Inre

Än så länge så väntar jag i den djupa dalen
står med ett hinder i valen och kvalen
känner hur mitt hjärta ömmar och brinner
hur allt runtom som fanns sakta försvinner

Kvar existerar bara den sista känslan av dig
hur du rör dig , pratar, gestikulerar och ser mig
hur du med trevande händer försöker att nå
in till det inre, dit det e så långt att gå

Jag kämpar in i det sista mot att hålla min mur
ser hur den tas ner bit för bit, tur för tur
du är så nära nu och jag är nära med dig
känner hur svårt det är att behärska sig

I en explosion, i ett förvirrande ögonblick
vet jag innerst inne att det gick som det gick
för nu är jag dig för evigt bunden av ett band
tillsammans ska vi gå vidare hand i hand

Men i det verkliga jaget, tiden och i detta nu
finns inga oss i kropp o form, inget jag o du
endast i våra tankar, sinnen och drömmar kan vi vara
det är den underbara världen jag ska försvara

//Sanna, er röst i natten...

I den kalla, mörka och vintriga kvällen då endast stjärnorna och snön lyste upp och utstrålade ett fattigt och svagt sken gick hon ensam på gatorna i Hässleholm. Ensam i sina höga stövlar som var nyinköpta just för kvällens tillfälle. Hon svepte kappan tätare omkring sig i ett tappert försök att ge sig själv lite värme. Varför tog jag inte taxi, tänkte hon irriterat. Då hade hon redan varit framme för länge sen och inte behövt utsätta sig för den bitande kylan och smärtan i fötterna efter att promenera i alldeles nya stövlar. Hon var nöjd med kvällens outfit i alla fall och var glad på ett sätt ändå att hon hade spenderat dagen med att shoppa. Trots att ekonomin inte gick ihop varken här eller där och att skulderna numera började likna ett berg av papper så var det ju faktiskt inte så farligt att unna sig lite extra inför kvällar som denna. Kvällar med en fest där han skulle vara. Hon hade väntat så länge på ett tillfälle att komma honom nära under en uppsluppen fest där alkohol skulle vara inblandat. Det skulle göra allt så mycket lättare för både honom och henne att kanske ta ett första trevande steg, att komma aningen närmre varandra och kanske, bara kanske kyssas. För hon bara visste och kände på sig att det fanns något magiskt mellan dem. Det hade hon känt så många gånger på jobbet, anat så många gånger när deras händer obemärkt hade rört vid varandras. Och som hon kände för honom. Varje gång han såg på henne så var hon tvungen att vända bort blicken alltför tidigt för att inte börja blossa upp som en pion i ansiktet. Trots att hon helst hade viljat dröja kvar i hans blåa ögon. Varenda gång hon tittade på honom så dök den där underbart fladdrande, magsugande och pirrande känslan upp. Med honom, ja, med honom så kände hon sig som en fjortonåring igen. Trots hennes trettiofyra år och dessa års historia bakom sig så kände hon sig för första gången levande igen. Ung.
Efter att ha passerat Djupadalsparken kunde hon på avstånd urskilja ljudfragment från en fest längre bort. Äntligen, snart framme tänkte hon och snabbade på stegen trots smärta och ovanhet.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wooosiiie, idag väntar pepparkaksbak, soppkokning och i vanlig ordning, pi katten, städning!

Ha en bra lördag!

//Sanna, er gubbe i pepparkakan...